Jag ser inte meningen med nåt längre. Mår så otroligt kasst över att gå hemma & vara till övers. Vad är det ens för mening att kliva upp ur sängen på morgonen när man inte har nåt att kliva upp till? När man inte har nåt att se fram emot .. Ingenting känns kul. Speciellt eftersom jag vet att allt som ska göras kostar pengar, pengar som jag aldrig har. Man är bara en belastning, en i statistiken, otillräcklig. Är så less på att aldrig få svar från jobb man sökt. Är så trött på folk som säger att "det är ju bara att söka jobb". Jo visst .. Men när man har sökt alla som finns, alla som man möjligtvis skulle kunna få, och inte ens får ett svar att dom inte vill ha en, då är det inte så lätt. Sen vet man också att det är hur många som helst som söker samma jobb & antagligen känner nån som känner nån som känner nån & så glider dom in på en räkmacka.

Det är inte som att jag inte GÖR NÅT. Jag sitter inte på röven & klagar, jag försöker göra nåt åt saken, men när man blir motarbetad hela hela tiden så är det inte så jävla lätt. Jag får inte gå DEN utbildningen för jag har inte varit arbetslös tillräckligt länge, jag får inte gå DEN utbildningen för jag är för gammal/för ung, jag får inte gå DEN utbildningen för den får bara inskrivna i det speciella länet gå. Helt sjukt .. Borde de inte bli glada över att man faktiskt VILL utbilda sig?! Nej det är väl lättare för dem om man går hemma & stämplar så att de slipper bry sig. Sen, så MÅSTE man ju söka jobb i HELA Sverige om man har arbetslösersättning som jag har. Varje gång jag har kontakt med Ams så ger dom förslag på timanställningar i Luleå. HALLÅ! Så överdjävulskt djävla idiotiskt! Tycker dom då att jag ska åka till Luleå över dagen för kanske 4 timmars jobb? Eller kanske till&med att jag ska skaffa en övernattningslägenhet där?! Vem payar den hyran då? Hur jävla dum får man bli.

Man blir bitter & det var verkligen det sista jag såg mig själv bli. Men när man känner sig överflödig & att man inte behövs nånstans så ger man upp tillslut. Man blir less. Jag älskar att jobba, men hur ska jag någonsin kunna få visa det när jag aldrig får en chans? Man hör hur lata/ointresserade människor det finns på olika arbetsplatser, hur de klagar över skitsaker & gnäller & det gör mig så förbannad! SLUTA DÅ. Ge en annan en chans att visa vad dom går för, en som VILL jobba, 12 timmar om dagen fast, om det skulle vara så! Jag har aldrig någonsin klagat på det viset när jag har jobbat. Jag har varit otroligt glad att få tjäna mina egna pengar, att känna sig behövd & känna att man har ett ansvar. Känna att man är en del av något & känna samhörighet. Jag har aldrig skämts över att jobba på Konsum. Det är ett jobb, med en lön, precis som alla andra! Sen att jag kanske inte hade velat jobba där hela livet, men det hade ju varit MITT val.

Jag vill kunna spara pengar, ta lån & köpa ett hus, en häst, en bil. Spara till pensionen, ge mina nära & kära presenter & julklappar, bjuda på middagar, åka & hälsa på mina nära & kära i resten av landet, resa, åka på festivaler/konserter, tatuera mig, köpa en stuga .. Istället får jag sitta här & känna mig värdelös & se hur alla andra lever sina liv så som man ska, hur alla andra gör saker som jag också drömmer om.

Vad är det för fel på mig? Man börjar sakta men säkert tänka i de banorna .. Egentligen vet jag själv att jag i många fall skulle göra andra människors jobb bättre själv. Jag vet hur noggrann jag är, hur seriöst jag tar på arbete & att jag aldrig skulle få för mig att lägga över mina arbetsuppgifter på nån annan, jag är den som hellre tar på mig andras arbetsuppgifter istället. Men man börjar tvivla på sig själv när man aldrig får någon som helst bekräftelse på att den man är & det man kan göra faktiskt duger. Kan ingen bara tro på mig? EN endaste gång, för då skulle jag fan i mig visa dom.