Drömde en så sjukt fin dröm. Är fortfarande alldeles varm i hjärtat.

Allt började nog med att jag såg Dokument Utifrån på Kunskapskanalen igår just innan jag skulle sova. Det handlade om Fukushima & vad som hände där, om jordbävningen, tsunamin & explosionerna i kärnkraftverket. 80 000 människor inom 2 mil tvingades evakueras & lämna sina hem & dom vet fortfarande inte när dom kan återvända, om dom någonsin får göra det.

En stor del av dokumentären innehöll intervjuer med barn som blivit drabbade på något sätt. De som tvingats fly & de som förlorat familj & vänner & som nu dagligen får leva med en liten apparat på sig som mäter strålningen de utsätts för. De får inte heller vara utomhus & leka pga strålningen.

Ett barn berättade om att han förlorade sin tvillingbror när tsunamin förstörde skolan de gick i. Av klassen med 17 barn var det bara 4 som överlevde, samt 1 lärare av 11. Så hemskt! Barnet med tvillingbrodern berättade också att han trodde att hans döda vänner fanns med honom fortfarande, att dom gick i skolan med resten av klassen. Han sa att han trodde det för att han inte ville att de skulle vara försvunna, det var ju hans vänner.

Ett annat barn berättade om hennes bästa kompis som också gick i samma skola & som dog. Hon berättade att det var hennes kompis födelsedag & att hon hade haft med sig en present till henne. Under förmiddagen hade hon inte haft tid att ge den, men hon skulle göra det efter de hade haft basket. Efter jordbävningen men innan tsunamin, kom den här flickans mamma & hämtade henne till säkerhet & hon hann aldrig ge presenten till sin kompis. Hon berättade att hon saknade henne, att kompisen alltid var glad & snäll & att hon önskade att hon hade vetat att det var sista gången de sågs så att hon hade hunnit säga hejdå.

Barn är så kloka! De vet & förstår så mycket mer än man tror .. & det är så hemskt att se dem utsättas för sånt här. Att drivas bort från sina hem & sina vänner. Ett barn som var 4 år hade slutat att prata efter tsunamin & hans några år äldre bror funderade vad det kunde bero på.

En mamma som sökte länge efter tsunamin efter sin 12-åriga dotter fann henne tillslut. En fiskare hade sett nåt flyta ute i vattnet & att måsarna pickade på det. När dom tog upp kroppen saknade den huvud, händer & fötter. En pappa slutade sitt jobb för att kunna gräva & leta efter sin försvunne son.

Barn har verkligen ett speciellt förhållande till döden. Jag vet inte om dom kanske vet nåt som vi vuxna inte gör? På nåt sätt verkar dom acceptera så bra att ett person är död, medan en vuxen inte riktigt kan göra det. En scen i dokumentären visade när barnen skulle sjunga en sång för deras omkomna kompisar & ett barn sa "nu sjunger vi för våra vänner långt borta." Det var väldigt fint sagt.


Efter detta så drömde att jag adopterade en liten kille från Japan. Po hette han & var runt 5-6 år & så gudomligt söt! I drömmen var jag & hälsade på honom i hans tillfälliga hem flera gånger & väntade på att allt pappersarbete skulle bli klart så att han fick följa med hem. & jag var så lycklig! Har fortfarande den där lyckokänslan i kroppen, haha. Po var lite blyg men man märkte att han tyckte om mig & det gjorde mig så glad. Ju mer jag umgicks med honom desto mer tyckte jag om honom. Tillslut kom den dagen när jag skulle hämta honom & han satt på en bänk i en byggnad som liknade ett dagis & såg ledsen ut. Jag frågade vad som var fel & han sa att han var så rädd att jag skulle lämna honom, överge honom & skicka tillbaka honom till Japan. Då kramade jag honom & tröstade honom & sa att det aldrig skulle hända. Vi gick hemåt & han var nervös, eftersom han skulle träffa Micke för första gången. Han frågade vad som skulle hända om Micke inte tyckte om honom & jag sa bara att det skulle han visst göra.

Sen ringde alarmet.